-

2012-09-30
22:56:34

Ofokus

Jag har börjat märka att jag tappar fokus, tappar koncentrationen. Bokstäver som försvinner eller byts ut mot andra.

Kanske varit så länge, vad vet jag. Först nu jag börjat märka det själv.

Dessa "måsten" som ska göras för att allt ska bli rätt, fick början på en panikångestattack ute på promenaden nu ikväll. Kände hur det byggdes upp inombords, gjorde mitt yttersta för att blockera och stänga det ute (inne?). Känns som att allt är som ett uppbyggt korthus som håller på att kollapsa när som helst.

Jag vill inte ha någon som håller mig i handen och säger att allt kommer bli bra, bara jag gör si eller så.

Jag vill klara det själv. Med lite guidning och stöd till att gå i rätt riktning.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. För det är det inte.

Jag vill framstå som en stark person, som klarar mig ur detta.

Jag vill inte ta en massa mediciner som påstås "hjälpa". Dom tar inte bort känslorna och tankarna, dom dövar dom bara tills det en dag går åt H-vete.

Jag vill kunna ta ångest och allt som ställer till det, och be det dra åt H-vete och ännu längre och aldrig mer komma tillbaka.

Jag önskar inte ens min värsta fiende till att må så här. Jag önskar att mina (eventuellt) framtida barn, ALDRIG ska må så här. Dom ska inte ens få vara i närheten. Det tillåter jag inte.

Nu har jag glömt bort vad jag skulle skriva mer.Så det får bli ett stopp här.

Kanske kommer på det till ett inlägg imorgon. Ursäkta om det är fel ord på fel ställe, men jag kan, som sagt, inte fokusera riktigt.

© Alla bilder och text på denna sida tillhör mig och får inte kopieras eller användas av någon annan!

Panik / Ångest / 4 kommentarer

Sölvi

Hej....
Jag känner ju inte dej,men,jag kan bara säga att jag känner SÅ väl igen mej i det du beskriver här i ditt inlägg!!
Önskar du får en bra vecka som kommer./Sölvi

Svar: Tack så jätte mycket! Hoppas du får en bra vecka du också!

Sazza

PUBLICERAT: 2012-10-01, 13:36:05 | URL: http://kristenbloggen.blogg.se/?tmp=504263

Lisa

Fortsätt kämpa! Jag vet hur svårt det är, inte för att jag själv varit där utan för att min syster var psykistsjuk (avliden tyvärr) och jag vill bara ge dig en styrkekram och säga till dig att forsätta kämpa!

Kramar!!!

Svar: Tack så jätte mycket! Krama!

Sazza

PUBLICERAT: 2012-10-01, 14:14:40 | URL: http://lisamax.blogg.se

Lisa

Tack! Jag tror också att de avlidna är med oss, på något sätt. Försöker kämpa och reda ut livet men det är tufft och går upp och ner hela tiden. :/ jobbigt att se mina föräldrar, att dom aldrig kommer bli som förut. Jag är inte heller samma människa men det ser jag inte själv.

KRAM

Svar: Man blir nog aldrig samma människa efter att man förlorat en så nära familjemedlem. Tyvärr! Men allt har en mening, tro det eller ej. Svårt att tro bara. Jag kan tipsa om en väldigt bra bok, till både dig och dina föräldrar. Den har hjälpt mig mycket faktiskt. "Ljusfolket" av Benny Rosenqvist.

Fortsätt ha din syster i tankarna, så lämnar hon aldrig din sida!
Krama

Sazza

PUBLICERAT: 2012-10-01, 22:43:09 | URL: http://lisamax.blogg.se

Lisa

Ja precis! Jag har blivit ljushårig igen och då vill jag inte ha för mörka ögonbryn så använder den ljusa och bara lite lite av den mellanfärgen. Jag behöver inget under, sitter som berget ändå :)

Svar: ^^,

Sazza

PUBLICERAT: 2012-10-02, 19:51:31 | URL: http://lisamax.blogg.se