Min moster ringde och undrade om jag kunde köra henne hem. Och det är klart att jag kunde det.

När vi kom fram till hennes hus, så frågade hon om vi skulle ta en promenad i skogen, och det tackar jag aldrig nej till. 

Klocka var väl lite efter19 när vi började gå. Och tillslut, så var det ganska mörkt och det började regna mer intensivt så min moster tyckte att vi skulle börja gå tillbaka. 

Vi gick... O vi gick... Det blev mörkare och mörkare. Blötare och blötare blev vi... Min moster blev ganska så ängslig och blev orolig att vi inte skulle komma rätt. Hon tog fram sin mobil för att försöka lysa upp vägen, men det, tyckte jag, gjorde det mycket svårare att se hela vägen. Konstigt nog så såg jag mycket bättre i totalt mörker än när hon försökte lysa upp en liten bit av vägen. 

Indra strosade runt lika glatt som vanligt. Försökte ge kommandot "Hitta hem" men det fattade hon inte alls. Måste köra den inlärningen på henne, ifall man hamnar i en sådan här situation igen. 

Vi gick fram och tillbaka på vägarna där. Försökte lokalisera vad vi gått förbi och inte men eftersom det blev mörkare hela tiden så var det ganska svårt..

Hittade vägskyltar som jag försökte minnas ifall vi hade gått förbi eller inte, minsta lilla markering försökte jag minnas. Men vi hade varit helt uppe i samtalet att jag inte noterat speciellt mycket. Vet att jag noterade marken vid ett tillfälle, och ett ställe med mer buskar. 

"Ryttarevägen" & "Forellvägen" vad det som kom upp. Men nu när man söker på nätet, så hittas dom inte.. Skumt

Men jag gav inte upp, kände aldrig att det var omöjligt att hitta tillbaka. Kanske ett tillfälle då jag blev lite orolig, men det gav sig ganska snabbt.

"Skam den som ger sig" och VÄLDIGT tur att man är så pass envis som jag är. 

In på en riktning, som kändes fel, inget av det som vi gick förbi ,kändes igen. Tillbaka till korsningen, vandrandes in på nästa riktning. Fel, Fel, fel. 

Återigen, skam den som ger sig. Min moster blev mer o mer orolig, nästan att hon vill sätta sig ner och vänta på dagslju. Men NEJNEJNEJ!!

När man väl satt sig ner och blir nerkyld, då är man illa ute. Man ska hålla sig på stigarna om man känner sig vilse. På stigar och i rörelse. 

Det sa jag till henne. Och hon höll med mig, efter en liten stunds änslighet att vi var helt vilse.

Ett bra tecken man kan försöka leta efter, om man vet att det är en trafikerad väg i närheten. Och den lokalerserade vi oss efter. 

Efter lite mer än 1 timme ute i totalt mörker så började jag se lampor. Höra trafiken mer tydligt.

TADA! Ett hus (Inte hennes hus, men en grannes) Då kände hon igen sig, och sa att hon gått den vägen kvällen innan. Så vi gick tillbaka en liten bit, och tog vägen till vänster. 

Framme! 

Genomblötta men vi hade humöret uppe^^,

Jag tyckte det var kul, litet äventyr, vilket min moster uppenbarligen inte gjort. Haha

 

Nu är jag hemma. Nyduschad med en stor kopp chaitee i handen. Sitter och funderar på om man ska åka ut till skogen igen, när det är ljust ute för att se vart det är vi har gått. Och vart det blev fel. 

Får se hur vädret är imorgon. Ska fortsätta på mitt te nu. 

Ville bara skriva och berätta detta roliga lilla äventyr... Mer sånt^^